En sann feminist

Cost center 2 är sin fars son. Lagom till sin två-årsdag har han upptäckt strykjärnet – eller snarare vad strykjärnet kan göra för hans välbefinnande (varken han eller Mr P har ännu upptäckt hur man använder strykjärnet).

Efter att ha lufsat runt i mjukt strykfritt under sina första två år vill CC2 nu ha nypressade byxor och välstrukna skjortor. Varje dag. Utan undantag.

Från ett estetiskt perspektiv är detta mycket trevligt men det kräver helt nya rutiner.

Det har även CC2 insett. Men han är en fast-learner.

Således tog det inte många morgnar av slagsmål med slarvigt strukna tenniströjor och chinos med veck på låren innan jag hittade även hans kläder i veckans tvättsäck till Rörstrandstvätten – eller snarare, jag hittade pyttesmå meticulously pressade och vikta skjortor när jag hämtade veckans tvättsäck på Rörstrandstvätten!

Under en tid var sedan hela familjen P mycket nöjd. Jag med att slippa stryka; cost center 2 med att slippa ha på de kläder jag misslyckats stryka; Mr P med att cost center 2 var oklanderligt välpressad; och dagisfröknarna (förlåt föreskolepedagogerna) med att hur mycket de än lyckades grisa ner CC2 dök han alltid, likt Särimer, upp morgonen därpå hel, ren, och nystruken igen.

Ända tills den dag då Mr P efter månadens faktura från Rörstrandstvätten frångick alla sina principer och förpassade sin ögonsten till ”hemmastruket” – vilket för cost center 2 är lika illa som ”hemmalagat” är för cost center 1.

CC1 är dock, tack och lov, inte intresserad av strykning. Snarare tvärtom. Hon konstaterade istället att när hon blev stor skulle hon varken skaffa man eller pojkbarn – för då slapp man stryka deras skjortor!

Piggy Bank

Mr P har bytt jobb. Och således är det fritt fram för mig att blogga igen.

Alla i familjen (och förhoppningsvis nu även trogna läsare) är mycket nöjda med utveckligen. Framförallt Cost Center #2, fyra-åringen, är förtjust över att Mr P bytt jobb.

CC#2 älskade visserligen makens fd arbetsplats. Hon kände alla och rörde sig lika obehindrat på plan 12 (C-suite) som i resten av det ”stora huset med en massa jobb-gubbar som åt bullar och drack vin”. Hon visste att VD:n (F) hade en karamellask på sitt skrivbord (som man inte fick smaka på) men att man kunde gå till chefsjuristen (P) som hade en hel skrivbordslåda full med karameller (som man fick smaka på).

Fyra-åringen hade även varit med om tillräckligt många transaktioner för att veta att bästa dagen att besöka investmentbanken var på fredagar då fanns det färska bullar på plan 12 samt att det kl 16 serverades chips och godis på plan 10.

Makens nya arbetsplats ”grisbanken” är dock om möjligt ännu mer populär.

Sedan Mr P tillträdde sin nya tjänst har vårt hem invaderats av grisar. Rosa grisar, röda grisar, blå, gröna – ja, var dag kommer maken hem med fickorna fulla av nya små grisar i regnbågens alla färger.

Dessa grisar tar sedan buss 42 ut till Stora Skuggan där de släpps fria av Mulles små vänner. Alla vet de att Mr P numera jobbar ”i ett stort rosa hus fullt av grisar”.

Det är oklart om Christian Clausen skulle beskriva sin verksamhet på samma vis.

Solklart är dock att han har 12 blivande kunder ute i Stora Skuggans skogar. För Mulles små vänner kan inte läsa och skriva men de kan stava till Nordea!

Reinfeldt & Carlsson

Denna post har censurerats av någon som står Statsministern mycket nära och är mån om hans framtoning i media.

Sara Petrovna tar därför en paus i sitt skrivande.

Name and Shame

Cost centre #1, 4-åringen, går från klarhet till klarhet. Från att ha beskrivit sin mamma som någon som tillbringar dagarna med att fika, överträffade hon idag sig själv.

Inför ett antal högutbildade, vältränade (säkerligen också välavlönade) Vasastans mammor & pappor med tillhörande väluppfostrade offsprings, pekade hon ut sin mamma som den med ”degig mage och rufsigt hår”.

Det kunde inte misstolkas. Hon har fattat vad Beach 2010 is all about.

Name and Shame!

……..

Samtidigt. Beach 2010 går också från klarhet till klarhet. Samtliga deltagare (inklusive BV som loggat in på gmail från London där hon förnärvarande förverkligar sig själv genom diamantshopping) är inloggade med a) nuvarande vikt; b) idealvikt; samt c) metod för att nå dit.

If you want the figures, join us!

Beach 2010

Idag fick jag ett mail med subject ”BEACH 2010″ från tidningen Vi föräldrar. Det uppmanade mig att gå ned i vikt tillsammans med dem (note for onself, cancel subscription!)

Jag vill gärna gå ner i vikt. Men inte tillsammans med föräldrar jag inte känner.

Jag beslöt därför att starta en egen viktminskningsklubb: Beach 2010. Med föräldrar jag känner.

Jag bjöd även in maken (en förälder jag känner mycket väl), fantastiska syrran samt BV (bägge lyckligt ovetande om hur endast 3.9 extra kilon* kan få äktenskapet ur balans).

Inom 15 minuter hade samtliga accepterat inbjudan (dvs samtliga utom Bästa Väninnan som efter att nyligen ha sagt upp sig för att förverkliga sig själv – inte längre läser mail).

BV är dock den som efter att ha våldfört sig på en brudklänning på Thalia igår morse, svor på att hon skulle ta sig an sin mage inför 15 maj (när sagda klänning måste beställas för att hinna måttsys inför 4 september).

Hur som helst. Beach 2010 – med mottot name and shame – är ett faktum.

Och det viktigaste av allt.

Ingen av mina vänner verkar ha tagit illa vid sig för att jag föreslog att de skulle gå ner i vikt!

…………

*Normalvikt för en nyfödd. Så ni kan ju tänka er obalansen Cost centre #1 (4.6kg) och CC#2 (5.3kg) skapade.

Glad påsk

Idag börjar makens påsklov. Därmed går hela familjen P på påsklov (läs limited blogging).

Påsklov innebär GODIS.

Cost centre #1 är helt besatt av godis. Maken likaså.

För Mr P är det dock inte nyhetens behag.

Han äter lördagsgodis varje dag.

Så mycket att hans arbetsgivare börjat oroa sig.

Följaktligen ringde Mr Ps sekreterare idag.

För att be Mr P ta det lite lugnt med påskgodiset.

Mr P nickade, stoppade en Ahlgrens bil i munnen och forsatte lära 4-åringen, I want Candy…

Generation Grundlurad

När jag var liten fick jag lära mig att the world was my oyster. Jag kunde göra vad jag ville. Man, karriär, barn… Det fanns inga begränsningar. I could have it all.

Det hade min mamma och hennes feministiska väninnor runt om i världen sett till.

Så jag gick på Handels (i London), hade de rätta praktikplatserna (UD i Stockholm, Ambassaden i Bryssel) för att sedan landa drömjobbet, EU-kommissionen.

Det var inte förrän jag skaffade barn jag insåg att jag hade blivit lurad.

Grundlurad.

…….

Under veckan som gått har jag testat tesen om Generation Grundlurad på mina väninnor. Och med ett undantag (Min Väninna Advokaten*) är vi rörande eniga.

You can’t have it all. Det krävs ett offer.

Och offret tenderar inte att stavas man eller barn.

Endast två väninnor har antingen a) skilt sig för att kunna förverkliga sig själv (läs jobba) eller b) prioriterat man, karriär och ett rikt socialt liv på bekostnad av sina barn (BO need not to worry. Barnen är välmående. De har bara ett minimum av facetime med sin mamma).

Resten av Handels/LSE alumni har offrat McKinsey, Carnegie, Goldman Sachs, et al för man, barn och ett välmående inre (förutom Glamorösa Väninnan som offrat investment banking för ett glamoröst yttre. Corporate finance gick att kombinera med man och barn – men inte med personal trainer Kevin).

Goldman Sachs har f.ö. stämts av en anställd som fick sparken för vård av sjukt barn. Åtalet hävdar att banken behandlar mammor som andra klassens medborgare.

Jag skulle vilja veta vilket företag som premierar anställda som vabbar?

……

Mr P är en framgångsrik investment banker. Han har naturligtvis inte behövt offra varken fru, barn eller ett välmående yttre (ett välmående inre är inte kompatibelt med hans bransch).

Men han har ju inte gått på Handels heller.

Och han har aldrig vabbat.

………………………………………………………………………………………………………..
* Utan att blinka, kombinerar MVA delägarskap på internationell advokatbyrå, tre barn under 2.5 år, framgångsrik make, prestigefulla uppdrag som ordförande i Advokatsamfundet med ett rikt socialt liv som inbegriper långpromenader med mig en vanlig torsdag.

Middag med Freud

Ibland säger folk saker som de inte vill säga. Eller kanske vill säga, men avsiktligt aldrig skulle säga. A Freudian slip.

För någon tid sedan berättade en nära väninna om ett par som ofta bjöd hem dem på allt från middagar till glögg och barnkalas. Problemet var bara att väninnan och hennes make aldrig accepterade inbjudningarna (eller bjöd igen). Och nu vände sig väninnan till mig lite undrande, Fattar de inte att vi inte har någon lust att umgås?

Mr P och jag har bjudit hem väninnan och hennes man (som vi också känner mycket väl) vid flertalet tillfällen. De tackar nästan alltid nej. Ibland tackar de inte alls. De bjuder inte igen.

Jag förstår en vink. Om än en freudiansk sådan.

……..

Igår kväll hade vi fyra goda vänner på middag. Två av dessa bjuder oss ofta. De senaste fyra gångerna har vi tackat nej – eller ställt in i sista minuten.

Mycket förargligt.

Gårdagens middag slutade med att både maken och jag somnade (Mr P hade börjat blanda drinkar redan efter lunchen).

Mycket förargligt.

För vi älskar deras sällskap. Även om Freud skulle göra en annan tolkning.

Lesson for self, all is not as it seems.

Prada, lobbyister och isbjörnar

Den trendkänslige vet att transparens är vårens mantra. Inte bara inom politik och näringsliv är det ökad insyn som gäller – men även fashion. (Note for Mr P, me like new transparent Prada collection).

Transparens är även familjen Ps nya mantra.

4-åringen ljuger som en häst travar. När hon inte minns (ofta) eller inte orkar svara (ideligen) drar hon till med en vals.

Det har resulterat i att dagisfröknarna (förlåt förskolepedagogerna) vid flertalet tillfällen tittat undrande på mig och frågat om allt är i sin ordning med Mr P.

Det är det naturligtvis inte.

Men han matade inte 4-åringens vantar till isbjörnarna på sin senaste businesstrip till Island. Och han brukar inte gömma hennes gossedjur i overallen.

Däremot glömmer han (ofta) 4-åringens vantar hemma och (ideligen) att kolla att hon inte smugglat med Bamsen till dagis (förlåt förskolan).

Sen skyller han ogenerat på bebisen.

Själv intervjuar jag lobbyister på temat (transparens alltså – inte uppätna vantar).

Lobbyisterna är de enda som inte hakat på transparens-trenden. Ytterst få, visar min undersökning, är intresserade av att öka insynen i en business, som på intet sätt är det, men ofta beskylls som shady. (Note for oneself, consider adding Q on Prada spring collection to tweak research results).

Why stay in the shade when all else is becoming clear?

Återförenade

Maken och jag är återförenade (därav limited blogging lately).

Mr P är inte bara oskadd hemkommen från sin skidresa. Han har även flyttat tillbaka till det gemensamma sovrummet.

Efter sin 8-dagar långa ”långhelg” i Zermatt ställdes han inför ett fait accompli. Arbetsrummet hade blivit barnkammare (courtesy Carnefeldt Interior Design).

Men det betydde inte att han inte var välkommen!

Cost centre #1, 4-åringen, hade mycket omtänksamt bäddat översängen i sin nya våningssäng. Pappa kanske blir ledsen när vi tagit hans rum men han blir nog glad igen om han får ligga ovanpå mig…

Som tur var slapp jag ringa polisen!