Vasastan

Min väninnan juristen är på semester så jag får ensam promenera Djurgården runt denna vecka. (Mycket själviskt att ta semester mitt under gråaste februari. Det har jag naturligtvis inte sagt till MVJ. Istället lånade jag mycket osjälviskt ut Bebisens overall – vilken nu håller på att drunkna i 3-åringens avlagda).

Under dagens promenad träffade jag dock Glamorösa Väninnan och Popstjärnan som var ute och vädrade sina pälsar. (GV vädrade iallafall. Popstjärnan hade blivit hotad av djurrättsaktivister.)

”Man får hålla sig till Östermalm” konstaterade Glamorösa väninnan (ikädd säsongens andra nya päls – en lång svart mink med huva).

Själv konstaterade jag att Försäkringskassans ytterst modesta bebislön inte ens räcker till en mycket kort mink utan huva – och även om dammsugartillverkaren hade toppat upp (vilket de mycket generöst gjorde de första 6 månaderna), så bor vi i Vasastan.

Som jag läste på en affisch häromdagen: De som bor i Vasastan är antingen för tråkiga för att bo på Söder eller för fattiga för att bo på Östermalm.

Cocktaildagis

Vackraste väninnan (VV) är i stan på besök. Det är mycket bra för mig (och maken).

VV är inte bara breathtakingly beautiful men allmänt tjusig och glamorös och gillar cocktails. Således var lördagskvällen uppbokad sedan länge och ivrigt påhejad av maken fick jag därmed ändan ur vagnen (eller snarare ändan ur mammajeansen) att uppdatera garderoben för det nya årtiondet. (Det blev inte Chanel – fd pojkvännen har ännu inte tillträtt).

Anyway, över vad som dagen efter kändes som ett oänderligt antal champagnecocktails, uppdaterade vi varandra om lifes essentials: barnen, makarna och jobben (i sagda ordning).

SvD och DN måste ha suttit vid bordet bredvid för kvällens debatt – dagispedagogik – blev dagens inslag i bägge tidningar.

VV kör franska modellen à la soft – dvs école de rigeur från 3-årsålder men med inslag av montessori (för mini) och engelska (för maxi).

Familjen P däremot har en något slappare inställning till cost centre management.

Varken maken eller jag gillar natur eller friluftsliv. Maken vill helst titta på film (och äta godis) när han inte jobbar (och äter godis). Jag är något mer flexibel så länge jag slipper bli blöt eller kall.

För att slippa ha dåligt samvete över att a) bo i stan, och b) tillbringa helgen inomhus i pyjamas, har vi därför flyttat 3-åringen från pedagogik Reggio Emilia (dvs ingen pedagogik utan fri lek) till Ur och Skur (dvs ingen pedagogik utan naturromantik).

(Genusdagis var aldrig på tapeten. Det löser varken a) eller b) – eller någon annan problematik enligt min mening. Ecole Francais löser inte heller våra problem. Det skapar bara ytterligare ett – dvs att jag får hela ansvaret för läxläsningen).

Det bästa vore naturligtvis ett Cocktaildagis – en lagom mix av fri lek, intellektuell stimulans och skogsmulle, kryddad med fransk rigeur och en droppe genusvetenskap.

Starkt och hett. Så långt från en latte man kan komma.

Happy Birthday Baby!

Idag fyller cost centre #2, bebisen, 1 år. Han kan då inte längre gå under namnet Bebisen.

Det tog 4.5 månader och ett uppskov från Skatteverket att namnge honom. Följden är att få vet vad han egentligen heter.

Maken till exempel har ingen aning.

Häromdagen upptäckte vi att vi aldrig fått barnbidrag för bebisen. Mr P (som håller i familjens ekonomi – en självpåtagen roll då han insett att han är familjens enda profit centre) tog genast kontakt med Skandiabanken för att sätta upp ett konto till CC#2.

Blanketter beställdes men när maken mycket tydligt präntat ner vad han trodde var bebisens fulla namn, tog 3-åringen en snabb koll på blanketten och konstaterade att den var fel ifylld. Men pappa, vet du inte vad bebisen heter? Hans namn börjar på P inte B!

Jag vet dock vad han heter. Och jag minns när han föddes (såväl att han aldrig kommer att få något småsyskon).

Och jag har bakat en liten miniatyrtårta samt köpt små leksaksbokstäver som jag ska sätta på dörren till hans nya rum.

Frågan är om jag ska sätta upp makens namn på dörren till vårt sovrum också. För att minimera risken att han går fel…

Crackberry

”Happiness is being reunited with my blackberry” twittrar Martin Lukes när han nu tydligen blivit frigiven.

Det tycker Mr P också. (Trots att han inte suttit inne för insider trading).

Mr P älskar sin blackberry. Mer än han älskar mig. Och långt mer än han älskar cost centres 1+2.

Förr i tiden, innan han förälskade sig, fick jag somna i hans famn. Och när vi vaknade (i bästa fall till Morgonekot, och i värsta fall till ekot av cost centre #1) låg vi tätt inslingrade och pratade om dagen som just grytt.

Nuförtiden somnar Mr P tätt inslingrad med crackberryn. I arbetsrummet. Vad de gör när de vaknar (maken och hans fix alltså) vet jag inte. Jag sover (läs underhåller bebisen) ca 200 m2 därifrån.

Det ska dock bli ändring på det.

Arbetsrummet ska förvandlas till barnkammare, bebisen ska flyttas ut, och maken ska repatrieras. Allt innan månaden är slut. (Management rule #3 – set realistic deadline).

Mr P är dock inte med på noterna. Han vill inte byta plats med bebisen.

I klar text, han har barrikaderat sig och vägrar flytta ut.

Så jag får jobba i det tysta när han är på kontoret (tack och lov större delen av dygnets vakna timmar). Jag har beställt gudomliga dansktillverkade barnkammarmöbler från min väninna inredningsarkitekten samt förvaringsmöbler från Inte-Kul-Ever-Again.

Allt som återstår är att tömma (och kränga) bokhyllorna, skrivbordet och gästhästsängen (numera makens säng).

Sedan twittrar jag: Hapiness is being reunited with my hubbie (and his blackberry).

…………………………..

On another note. Det har spekulerats huruvida Mr P har börjat träna än. Jag kan meddela att skorna står fortfarande oanvända i skoskåpet (tillsammans med förra säsongens par). Istället har en av mina läsare, som också verkade sakna lunchsällskap då alla i finansbranschen tränar, tagit sig an honom. Mycket bra.

Chanel

En fd pojkvän har hört av sig. Han har blivit headhuntad för ett jobb som CFO för Chanel. I New York.

Han tyckte det lät ”cool” (oui, il est francais). Men då han inte är så fashion conscious ville han veta vad jag tycker om a) modevärlden i allmänhet, b) Chanel i synnerhet, och c) New York som arbetsplats.

På a) svararde jag: don’t know much about it but sounds glamorous; på b) LOVE it (trots att jag bara haft råd med ett ytterst fåtal plagg och endast 1 väska); och på c) LOVE it (även om jag hatade det året jag bodde där – men det hade mer med jobbet än staden att göra).

Fd pojkvännen (som är en mycket rationell person) konstaterade därmed att jobbet fick 2 av 3 poäng och borde beaktas.

Och jag, sitter kvar där jag satt. But one step closer to a Cambon tote.

…….

On another note, la ni märke hur minimalt med uppmärksamhet Davos fick i år? Det måste vara för att det sammanföll med fashion week i Paris. N’est-ce pas?

Marie Antoinette

Igår startade familjen Ps födelsedagssäsong. Följande veckor kommer jag därför inte att ägna mig åt något annat än tårtbak.

Först ut var den räddande äktenskapsängeln. Hon firades med födelsedagsmiddag chez elle. Moi stod dock för tårtan (choklad) (som tillsammans med bebisen och 3-åringen släpades i snöstorm genom halva stan).

Sedan är det bebisens tur. Han fyller 1 på fredag. Vilket ska firas med tårta. (Gräddtårta).

Veckan därpå har maken lagt in en beställning på Champagne och tårta. (Jordgubbstårta).

Däremellan är det ett antal vänner och släktingar som ska firas. Med mig som gäst. As far as I know.

Sist men inte minst är det 3-åringens tur. Hon blir 4 och det ska inte bara firas med en tårta. Utan med en tårt-extravaganza.

Förra året bakade jag 3 tårtor (på beställning). En jordgubbstårta med non-stop, en chokladtårta med guldpengar, och en biskvitårta garnerad med 3-åringens namn. På sitt kalas konstaterade hon, mamma, jag tror jag glömde beställa en prinsesstårta…”

Trots 4 veckor till dagen D, har hon redan lagt in en tårtbeställning. Chokladtårta med non-stop, mandelmassetårta med leksaksfigurer, prinsesstårta med ros och chokladbit, samt valfri rosa tårta med hennes namn i choklad. Ljusen skall vara 4 – på varje tårta – och de ska serveras kl 7 am när hon vaknar – tillsammans med en ”gigantisk hög med paket” varav åtminstone ett måste innehålla en rosa dockvagn till hennes alter ego K. (K fyller f.ö. år samma dag och 3-åringen har låtit hälsa att ”K inte är besvärlig. Hon kan ta samma tårtor – fast i miniatyr”.

I say, let them eat cake.

Murphys lag

Hangover: 1
Förlorade sömntimmar: 4
Gnälliga ungar: 2
Överflödskilon: 4
Trasig tvättmaskin: 1
Dagar till reparatör kommer: 5
Make på krogen: 1
Timmar till maken kommer: okvantifierbart

Victoria & Daniel

Maken ska som sagt börja träna. På Gym.

Frågan är bara när han ska få tid till denna ”nya” hobby. Träna alltså. (Skriva in sig på gym är ingen ny hobby. Det gör han varje år. Förra året var det SATS. Året innan köpte han årskort på Sturebadet. Och åren innan dess på Nautilus eller Metropolis).

Hittills har han dock aldrig satt sin fot på ett gym (förutom när han varit där och betalat årskortet).

(Det har knappt jag heller. Förutom FT Money Gym där jag lämnat en del digital footprints).

Mr P hävdar dock att i år ska det bli andra bullar (det gör han varje år). Han har därför införskaffat en ny svart outfit med tillhörande skor (det gör han också varje år). (Förra årets svarta strumpor, svarta shorts, samt svarta t-shirt från Nike har ju hunnit bli omoderna. Och gummit i skorna torkar ju om man aldrig använder dem… inte sant?)

Nytt för detta år är dock att jag backar honom till 100%

Jag är en inbiten royalist och tycker därför att det är utmärkt att hjälpa Victoria & Daniel ett år som detta när de kommer att ha så mycket utgifter. (Själv har jag gått med i facebook gruppen ”Jag vill betala för Victorias bröllop”. Note for oneself, kolla namn på denna grupp. Det ryktas att facebook grupper har en tendens att byta namn till de mest obscena saker när de fått tillräckligt många medlemmar.)

Jag minns själv hur mycket det kostar att sätta bo – för att inte tala om bröllop! Bara klänningen kostade ju skjortan (kanske för att jag hade beslutsångest och köpte två).

Balance är således ett bra charity cause. Så länge man nöjer sig med att donera pengar.

Men Mr P hävdar att i år måste han faktiskt börja ”träna” därför att a) alla hans kollegor tränar; b) han saknar lunchsällskap då alla hans kollegor tränar; samt c) han måste komma i form till sin ”långhelg” i Zermatt.

Detta borde han enkelt kunna råda bot på genom att a) säga till sin chef att premiera intellektuella istället för fysiska aktiviteter dagtid (och därigenom säkerställa den nyligen de-nationaliserade firmans existens); b) ta en macka på kontoret och komma hem i tid till middagen istället; samt c) låta ”långhelgen” i Zermatt förbli en långhelg (och inte två helger med en vecka emellan).

5-30-2-30-2-112

Detta är inte mitt telefonnummer. Inte heller mitt kontonummer. (Det senare kan dock kommuniceras skulle ni vilja göra en donation till min shopping spree in NYC). (Skulle ni hellre vilja göra en donation till makens ”långhelg” i Zermatt kan det också anordnas. Dock något motvilligt.)

5-30-2-30-2-112 är istället livräddarkoden*.
……………

När jag var liten lärde jag mig ringa 90 000 in case of emergency.

Detta försökte jag tillämpa helt nyligen då jag hittade en medvetslös familjemedlem.

Men numret hade upphört.

Jag blev inte omkopplad. Jag fick inget hänvisningsnummer. Inte ens ett felmeddelande. Bara ”numret du önskar nå är inte längre i bruk”. Panik. Klockan var 4 på morgonen. Alla sov. Till slut fick jag tag på den räddande äktenskapsängeln. Hon hänvisade till 112.

Ambulans kom. Den medvetslöse återuppväcktes. Happy end.
………………..

Med detta som bakgrund anordnade jag i helgen en social-get-together. Vänner med småbarn inbjöds att delta i en heldags livräddarkurs hos Röda Korset. (Själva räddades vi återigen av äktenskapsängeln som åkte pulka och stekte pannkakor med cost centres 1+2).

Det hela avlöpte mycket väl.

Vi fick lära oss mun-mot-mun metoden (som jag fick tillfälle att tillämpa på en synnerligen trevlig kapitalförvaltare). Vi tränade bröstkompressioner, första hjälpen vid medvetslöshet, samt lärde oss att kontrollera livstecken (varpå glamorösa väninnan konstaterade att det krävs en bra foundation to look good när huden börjar bli blå).

Vi fick även lära oss att ”slå” bort eventuella föremål som orsakar luftvägsstopp (något som samtliga herrar tyckte var mycket roligt att träna med sina respektive).

Alla (utom Mr P som trots upprepade försök trasslade in sig i bandaget) lärde sig även att stoppa akuta blödningar. (Skulle en blödning uppstå får man istället hoppas att min väninna juristens make, lobbyisten, finns i närheten. Han excellerade i konsten att lägga tryckförband – så till den milda grad att MVJ blev vit och blek och förlorade känseln i högra handen).

Maken (Mr P alltså) muttrade sedan surt att ”vissa” hade ju gjort lumpen som sjuksyrror. Ända till han kom på att glamorösa väninnans navy SEAL hubbie (som excellerade i det mesta ända tills han var tvungen att likt Coq Rouge kasta sig iväg och åtgärda matters of urgency) faktiskt var specialiserad på att ta folk av daga (snarare än att väcka dem till liv).

Både jag och Mr P känner oss nu redo för Baywatch. (Framförallt Mr P som för att hjälpa Victoria och Daniel med bröllopskassan även börjat trimma magen på Balance).

………………..

*5 inblåsningar-30 bröstkompressioner-2 inblåsningar-30 bröstkompressioner-2 inblåsningar- Ring 112

New York!

Allt är glömt och förlåtet.

Mr P har slagit knut på sig själv.

Han har inte bara gottgjort den extremt långa skidsemestern i Zermatt (3 veckor istället för 3 dagar) utan alla andra dagar han a) kommit sent b) glömt handla c) inte kommit alls och glömt handla.

Jag har nämligen fått en barnfri VECKA i New York!

Tillsammans med MVA, min väninna advokaten, ska jag få åka till New York en vecka i April. Och Mr P ska stanna hemma och ta hand om bebisen och 3-åringen. (Läs: I will be waking up in a city that never sleeps – medan maken kommer att vakna upp till en bebis som aldrig sover).

Och det bästa av allt. Då makens bästa vän är inblandad, levererades flygbiljett, hotellbokning (Deluxe Room på Peninsula), samt biljetter till Metropolitan (Armida med Renée Fleming av Rossini), vackert inslaget. Jag behöver inte göra någonting annat än att vaxa benen och göra mig redo för årets shopping-extravaganza.

Som sagt. Allt är glömt och förlåtet.