24 november 2009
En av mina läsare har gett mig en bok: Status – vägen till lycka.
Det är oklart hur jag sa tolka detta.
Maken (som är en duktig tolk) uppmuntrade mig att läsa bokens innehåll snarare än titel.
Det har jag nu gjort och här är andemeningen.
För att uppnå hög status (och därmed lycka) ska man vara allmänbildad, duktig på sitt jobb, ha en egen hoparbetad förmögenhet, vara en engagerad och duktig förälder, tala många språk, lägga tid och pengar på att hjälpa behövande människor, kunna bestämma över sin egen arbetstid, ha en klar och tydlig livsåskådning, ha möjlighet att vara ledig en längre sammanhängande period, samt vara underhållande och rolig.
Jag är inte vidare duktig på mitt arbete vilket per definition också gör mig till en dålig förälder (recall, supermom kapitulerade efter endast 2 dagar). Jag lägger varken tid eller pengar på behövande människor (andra än maken, 3-åringen och bebisen som alltid verkar behöva mig). Mina två chefer kontrollerar varje steg jag tar och verkar varken tycka att jag är underhållande eller rolig (förutom då jag leker tittut). Vidare saknar jag allmänbildning, förmögenhet samt en klar och tydlig livsåskådning. Och jag talar bara tre språk.
Maken däremot har sex av tio rätt. (Han är allmänbildad, duktig på sitt jobb, har en egen hoparbetad förmögenhet. Han är vidare både underhållande och rolig och har en klar och tydlig livsåskådning. I somras var han dessutom ledig tre månader.)
Det faktum att jag har möjlighet att vara ledig en längre sammanhängande period kan alltså inte rädda mig ifrån ett liv i olycka.
Det måste vara så jag skall tolka denna present som tillika kom från Stor-Chefens sekreterare.
23 november 2009
Veckan som gått har varit full av aktiviteter (hence no blogging). Höjdpunkten var dock lördagens middag hos åklagaren & fågelskådaren.
Som alltid när åklagaren & fågelskådaren vill ha med oss att göra blir jag (glatt) överraskad.
Första gången de bjöd oss läste jag fel på inbjudan. Så vi missade deras bröllop.
Andra gången vi var där kräktes 3-åringen ner HELA deras sovrum. Överkast, prydnadskuddar, matta – the whole lot var täckt i ett ljusrosa kladd.
Tredje gången kissade hon ner deras soffa.
Denna gång hade de förberett sig väl. Inbjudan (per sms och email) hade följts upp av ett personligt samtal, Oxford-soffan var täckt av en filt, och de hade införskaffat en extra madrass som bara happened to be within 30 seconds reach när bebisen skulle läggas. (De hade till och med gått så långt att de täckt över matsalsstolarna.)
Maken är omåttligt förtjust i åklagaren & fågelskådaren. Framförallt åklagaren (som han på oklara grunder hoppas möta in court one day).
Första gången maken (då potentiell make) bjöd ut mig, var det till ett Sex and City party.
Han skulle vara Mr Big. Jag valde vad jag trodde var ett säkert kort – Carrie – och var dagen till ära iklädd minimal Versace och skyhöga Manolos.
I should have known better.
Efter en första runda Cosmopolitans blev Carrie i vanlig ordning dumpad. Men denna gång för Charlotte (åklagaren).
Sedan gick en tid av cold war / permafrost.
Ända till Mr Big erbjöd Carrie 1 kilo smågodis samt ett par valfria Jimmy Choos att inhandlas på Madison Avenue i New York.
Carrie sa JA (och Charlotte likaså – fast till fågelskådaren).
16 november 2009
Inte nog med att Herrarna Borg & Odell nationaliserat makens firma (och därmed utraderat ett livs sparande). Nu försöker även samma herrar dra in på makens bonus.
Herrarna Borg & Odell har naturligtvis ingen aning om vad detta innebär för mig.
Maken är ett segment inom den värld av slow-moving consumer goods som (min chef) dammsugartillverkaren kallar ”superior effectiveness”. Detta betyder att Mr P är manisk när det kommer till städning, disk, tvätt, och framförallt strykning.
Då jag inte varit betrodd att utföra någon av dessa sysslor har jag i princip sluppit allt hushållsarbete – förutom strykning. Inte själva strykningen naturligtvis, men att ombesörja transporten av strykhögen till relevant tvättinrättning. (Kemtvätten på Västmannagatan för skjortor samt Rörstrandstvätten för dukar, lakan och övrigt linne som skall kallmanglas på stengods). Mat har vi inhandlat på Tranan.
Men med Borg & Odells nya dirigisme blir det ändring på det.
Helgen har därför ägnats åt STORKOK och STRYKNING à main (les miens).
De poäng jag kammade in på strykning förlorade jag dock snabbt på matlagning.
Efter att ha rullat två kilo köttbullar, tog 3-åringen en titt i pannan och gick sedan och hämtade telefonen: ”Mamma, ring ner till Tranan och beställ riktiga köttbullar”.
Alors je vous prie Messieurs Borg & Odell, låt oss likt Zola slippa fly till Storbritannien (bonus-haven) för att kunna föda våra barn.
….
Quant aux gens que j’accuse, je ne les connais pas, je ne les ai jamais vus, je n’ai contre eux ni rancune ni haine. Ils ne sont pour moi que des entités, des esprits de malfaisance sociale. Et l’acte que j’accomplis ici n’est qu’un moyen révolutionnaire…
11 november 2009
På blixtvisit från Los Angeles dök makens syster upp vid vårt köksbord häromkvällen. (Föregången endast av en lång rad ingredienser hon inte åt).
Som alltid var det mycket trevligt att träffas. Systern är en synnerligen intelligent och excentrisk kvinna som lämnat man och familj för att förverkliga sig själv i Änglarnas stad.
Feminist ut i fingerspetsarna går förverkligandet ut på att bekämpa patriarkatet.
I hennes värld symboliserar maken därför det onda medan jag är det hjälplösa lilla lammet. (Detta rimmar mycket illa med makens övriga familj som på oklara grunder anser att det är maken som är det oskyldig lammet).
Middagen (lamm-fri) slutade med en mycket intressant inbjudan. Systern erbjöd sig lära mig ”konsten att tjäna pengar OCH bli en hjältinna”.
I min egen värld är jag naturligtvis redan hjältinna men jag är painfully aware om att jag inte tjänar en spänn.
Systern lovade råda bot på detta genom att lära mig de sju chakrana (yoga-lingo för de centrum i vår kropp som styr den mentala, emotionella och andliga utveckling). Om jag åt frukost med henne på torsdag skulle jag även få lära mig hur man bygger framgångsrika företag samt hur man skapar hävstång med sina idéer.
Problemen jag genast identifierade var a) jag är yoga-challenged, b) jag saknar idéer samt c) maken är på tjänsteresa och jag saknar därför inte bara idéer utan även barnvakt.
(Det senare utesluter tack och lov att det är en set-up arrangerad av maken som tröttnat på att se mig såsa runt i pyjamas).
Men för er som vill bli hjältinnor OCH tjäna pengar, hör av er så ska vidarebefodra inbjudan till veckans hottaste happening i Stockholm.
10 november 2009
Wife-swapping är den nya trenden i Westminster. Det har t.o.m. gått så långt att brittiska riksdagsledamöter uppmuntras att byta fruar.
Maken tycker att detta låter som ett alldeles utmärkt fenomen att importera (tack och lov är han varken riksdagsledamot eller aktiv inom import/export branschen).
Naturligtvis är det alldeles utmärkt att brittiska riksdagsledamöter (för att undvika korruption och inflated expenses) inte ska få anställa sina fruar längre. Men jag har svårt att se hur skattebetalarna tjänar på att de anställer varandras fruar istället?
Jag kan inte tänka mig något värre än att jobba för maken (eller vice-versa). Inte bara för att maken skulle kunna byta bort mig om han var min chef, men därför att det skulle göra mig till en tråkigare person (maken är på intet sätt tråkig men att dela säng och kontor med samma person medför vissa intellektuella begränsningar).
Bästa väninnan funderar dock på att ge upp sin karriär för att hjälpa sin mycket framgångrike fiancé fastighetsmagnaten. FFF är säkert en mycket sympatisk chef (och jag är övertygad om att hon kommer att få bra betalt). Men jag kan inte se några fördelar med detta arrangemang (förutom att hon slipper Kungens Kurva).
Ekonomiskt, socialt, intellektuellt och emotionellt måste det vara bättre att dela på sig några timmar varje dag. Är problemet istället att man är ifrån varandra för mycket, ja då är det en bättre idé att gå ner i arbetstid.
Såtillvida man inte är gift med en Bill.
Mel & Hill är naturligtvis undantagna från regeln.
09 november 2009
Enligt Financial Times är barn till heltidsarbetande mammor friskare, smalare och mer aktiva.
Jag kapitulerar.
Här ger man upp sig själv och sina ideal. Man såsar runt i pyjamas stora delen av dagen, mosar banan, fikar med lattemammorna, och det närmaste man kommer sitt forna liv är när man, för att rädda familjens hälsa, drar ett varv med dammsugaren.
Nu förstår jag att om jag vill rädda bebisen och 3-åringens hälsa, måste jag ägna mig åt dammsugaren på heltid (om nu dammsugartillverkaren vill ha mig tillbaka).
På den tiden dammsugartillverkaren och jag var ett (innan bebisen fanns) outsourcade jag allt. Kompetent personal tog hand om städning, tvättning, strykning, matlagning, handling, samt naturligtvis 3-åringen (maken var den enda jag inte lyckades outsourca).
Fantastiska H fick varje måndagsmorgon en lista. Det var rent och snyggt. Kläderna låg i prydliga högar och 3-åringen åt välkomponerade måltider med mycket frukt och grönt.
Nu är kaos granne med familjen P.
Men så läser jag om samma studie i Journal of Epidemeology and Community Health. Det visar sig att barn till mammor som inte arbetar äter less junk, mer frukt och grönt, tittar mindre på TV samt är lyckligare.
Twisting of data?
Nej, jag tror att FT försöker få sin läsekrets av hard working mums to feel less gulity.
Så jag tror jag såsar runt i pyjamas ett tag till.
……
On another note. 3-åringen som ägnat morgonen åt ”How to Spend it” konstaterade just att hon behöver en ny ”stickad” vintergarderob. Tack och lov vill hon absolut inte att jag ska sticka. ”Mamma, då kommer du förstöra dina fingrar”.
06 november 2009
Jag har genomgått det verkliga eldprovet: Junibacken.
3-åringens små vänninor från Bryssel är på besök. De har höstlov vilket de tillbringar hos sin farmor på Östermalm.
De små väninnorna A & E ville gärna träffa 3-åringen och föreslog en rendez-vous på Junibacken (vilket rimmade bra med min självpåtagna uppgraderade mamma-roll (se gårdagens blogpost)).
Resan ut till Djurgården gick mycket bra (vi fick stjuts med SL). Bebisen sov och 3-åringen uppförde sig exemplariskt (trots att supermom inte lyckats få på ståbrädan).
Väl på Junibacken insåg jag varför folk bara skaffar ett barn. Vagnar var portförbjudna. Bebisen kunde dock inte tänka sig ett bättre sätt att fira sin 9-månadersdag!
Men det kunde jag. Efter 2 timmars jagande av tre småflickor med en heffaklump på dryga 10kg på armen, hade denna (som dessutom vaccinerats dagen innan) domnat av. Ryggen värkte, huvudet dunkade och jag kände ett enormt behov av sötsaker.
De små utlovades guld och gröna skogar om de tog en pippi-paus. Fem portioner köttbullar, potatis och brunsås senare insåg jag att lunch varit ett misstag. Bebisen välte direkt sin tallrik över 3-åringen. Lilla väninna A väntade ca 5 minuter och kontrade med att välta både sin mat och sitt vattenglas över sig själv. (De fick dela på min portion medan de resterande 2 portionerna åts upp av sina rättmättiga ägare. Det blev inget över till supermom.)
Mitt i allt detta ringde maken. Vilken bra idé att du tog barnen till Junibacken. Ska ni inte beta av Skansen när ni ändå är där?
Det måste vara min lack av appropriate supermom wear men bestiga Mount Everest kändes mer lockande.
Väl hemma (courtesy SL) hade bägge barnen 40 graders feber.
05 november 2009
Maken och jag är dåliga föräldrar.
Bebisen och 3-åringen ställdes inte i kö till stans eftertraktade institutioner (skola, dagis, dans- och simskola) samma dag de föddes, de har aldrig varit på Skansen, och varje gång någon av fröknarna (förlåt pedagogerna) på 3-åringens dagis (förlåt förskola) får syn på mig säger de, ”Nej, men vad kul att DU kunde titta förbi” (implicit, du är en dålig förälder som outsourcar hämtning/lämning av ditt barn).
Men jag ska bättra mig (maken har jag dock inte lyckats övertala).
Idag har jag därför anmält cost centre 1+2 till innerstans mest populära skolor och dagis, samt CC#1 till danslektioner (jag har inte kommit på någon lämplig aktivitet för bebisen).
Jag har också bestämt mig för att själv hämta och lämna 3-åringen (istället för att fika med lattemammorna).
Jag inser dock att detta åtagande kräver en helt ny garderob. Vanessa Friedman skriver i helgens Financial Times om sartorial propriety when doing the dagis/school run (what to and what not to wear) och jag inser att jag är off the mark.
Claudia Schiffer och Elle Macpherson’s ”school run chic” (designer jeans, cashmere sweaters, flat shoes och Hermes scarves) är istället vad som gäller om man ska representera sitt barn på bästa sätt*.
Supermom får sedan snabbt byta tillbaka till Clark Kent camouflage. Det gäller bara att hitta en telefonkiosk!
…………….
*(Mr P need not to worry. Vad jag sparar in på hemhjälp och fika kommer mer än väl att täcka mina cashmere/Hermes behov).
04 november 2009
Maken är inte vidare förtjust i Jan Guillou. Jag har därför med förvåning noterat ett oerhört intresse för sagda person de senaste dagarna.
Spion historier är förstås rafflande men det är ändå förvånande när Mr P sätter sig framför datorn och googlar ”Guillou” ”KGB” och ”spion” (istället för ge sig i kast med sitt outtröttliga förråd av tidningar).
Ända tills det kröp fram att maken också haft händerna i KGBs syltburk.
Jag borde kanske anat oråd. Under vår tid i Mockba ville maken (då potentiell make) gärna hänga runt Lubjanka. Bolshoi var han måttligt intresserad av, rysk kaviar retade visserligen smaklökarna men det han verkligen gick igång på var det fd försäkringsbolaget Rossia som under oktoberrevolutionen konfiskerats och gjorts om till KGBs huvudkontor. (All min kvinnliga charm i kombination med twisting av högt uppsatta kontakter – toppat med top dollar i brunt kuvert (som alltid om man skulle få något gjort) resulterade i ett privat besök där maken fick sitt lystmäte av tortyrkammare och spionutrustning).
Liksom Guillou, skall maken ha approcherats av KGB. En viss Viktor Redkin, kulturattaché på ryska ambassaden, skall ha tagit kontakt.
Redkin ville att maken (på den tiden långt ifrån potentiell make) skulle spionera på universitetet.
Men Redkin tog fel man. Mr P är ingen Guillou. Far from it.
Mr P är Coq Rouge.
En anti-kommunist ut i fingerspetsarna (som hellre gett sin högra hand än att kollaborera med det forna Sovjet) bestämde sig maken för att sätta dit KGB.
Nattliga telefonsamtal och möten på skumma platser (dock inga top dollar i bruna kuvert).
Säpo kontaktades. En fälla gillrades. Ryska ambassaden i Stockholm blev en man kort*.
När denna historia rullas upp mitt under helgens gåsamiddag på Österlen minns jag plötsligt att även fd pojkvännen skall ha approcherats av KGB. Vi måste ha samma killsmak – KGB och jag. (Eller så var det mig de var ute efter).
(*Full story i maken biografier.)
